Fobisk SäLta-Livsnekad

Swedish: Jag är förlorad mellan nattsvarta stränder Och vrålande avgrunder ute till havs Dessa brutna master och sönderslitna segel Har lett mig allt djupare ut till stormande vatten Framtiden är oviss, men jag tynar bort Likt den bleka solen bortom dimmorna Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå Utan av blodrödaste aversion till livet Verkligheten är det helvete som hemsöker mig varje natt Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits någon bot Jag har alltid känt såhär, mitt tillstånd är permanent Acceptansen ska komma när vattnet börjar ta sig in När lungorna fylls till bredden med menlöshet Det är då alla obesvarade frågor skall besvaras Det är då andetagen äntligen dör ut Det är då det sista andetaget befrias I ett sista desperat försök att fånga upp vind Och att försöka styra kursen in mot land igen Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt Låt hennes vaggande söva mig till slut Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav Få känna hur allt upphör, inte just för stunden utan för all framtid Låt hennes djuphavsgrav söva mig till slut, lugna mig och föra mig hemåt igen Få känna hur allting äntligen ger efter, att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut Känn ingen saknad, känn ingen ilska Sörj ej det oundvikliga som hända skall Vi föddes alla endast för att dö För att lätta ankar från livets hamn English: I am lost inbetween pitchblack shores And roaring chasms out to sea These broken masts and torn sails Has lead me further out to stormy waters The future is uncertain, but I'm fading away Like the pale sun beyond the mists This hull is wet, but not from the blue billowing waves But from an utmost blood red aversion to life Reality is the hell that haunts me every night Misbelief towards good intention is my defect, my social handicap This disease is chronic, there has never been a cure I have always felt like this, my condition is permanent Acceptance shall come when the water begins to seep in When the lungs are filled to the brim with pointlessness It is then that all unanswered questions shall be answered Is is then that the breaths finally die out It is then that the last breath is set free In a last desperate attempt to catch wind And to steer the course towards land again The horror and the waves swallow everything I have Let her cradling put me to sleep at last Devour me and bring me to my waterfilled grave And feel how everything comes to an end Not just for the moment, but for all eternity Let her deep sea tomb put me to sleep at last Calm me and bring me back home again And feel how everything finally lets go That my lifelong struggle has finally reached its end Feel no regret, feel no anger Do not mourn the inevitable which will happen We were all born only to die To set our sails out from the harbors of life