III-Svart

Kylan kravlar sig igenom min hud Och tar sig långsamt in till mitt Sedan länge förstenade hjärta Och förgör det, pulveriserar det Klädd endast i förakt och självhat Faller jag ner på knä Skinnet på mina bara knän rivs upp Av den kalla grusiga marken Jag för mina stelfrusna händer Upp emot mitt urvattnade ansikte Svag, frusen, uppgiven Oförmögen att röra mig faller jag ihop I fosterställning ligger jag där Under denna kalla svarta natthimmel Ensam, bortkommen, förlorad Med händerna för ansiktet Tänker jag för mig själv; "Vilken vacker kväll..."