Vägen som kallar-Uno Svenningsson

Du väckte mig sakta och ridån gick upp. Min hjärna var vilsen där bakom min lugg. I går var jag tjugo i dag är jag halv vägs. Som en orkan rasar tiden förbi. Jag stod där och väntade på fel perrong. Jag missade tåget gång på gång. Med fötterna i norr och mina tankar i söder. Att byta spår det är det jag behöver Här är vägen som kallar, som jag måste ta för att må bra. Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val. Jag snurrar min jordglob och pekar förstrött, på alla ställen mina skor har nött. Jag drömmer om tiden som jag vill ha tillbaka. Och jag kan ännu känna hur dom smakar. Men hur långt jag än reser finns det bara en stig, för mitt blödande hjärta och mitt eget krig. Jag höjer en skål för ett nytt perspektiv, när någon annnan kämpar för sitt liv. Här är vägen som kallar, som jag måste ta för att må bra. Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val. Det så lätt att glömma det man har. Det krävs att något händer för att ta nya tag. Ska du ångra det du gjorde eller det du inte har gjort? Det finns inget orakel, finns inga svar, men viljan har vaknat nu kommer jag. Här är vägen som kallar, som jag måste ta för att må bra. Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val.