Ifrån-Adolphson & Falk

Genom nattens djupa mörker Ser jag ljusen utanför Är det dunket emot rälsen Eller mitt hjärta som jag hör? Jag är långt från mig själv Och jag har inget givet mål Jag reser inte till nånting Jag reser ifrån Hon var vacker som en morgon Hon var lycklig när jag kom Men med tiden växer tvivlen Som man inte låtsas om Tills man når till en gräns Då ömhetens ord blir ett hån Då man inte reser till nånting Då man reser ifrån Varför måste tågen gå? Jag undrar varför? En ny natt, en annan plats Men det är alltid samma resa jag gör Ibland står tiden nästan stilla Men lika plötsligt rinner den bort Mellan förväntan och förtvivlan Är steget alltför kort Så man faller utan nåd Men man värjer sig i någon mån Genom att inte resa till nånting Genom att resa ifrån Så man faller utan nåd Men man värjer sig i någon mån Genom att inte resa till nånting Genom att resa ifrån Varför måste tågen gå? Jag undrar varför? En ny natt, en annan plats Men det är alltid samma resa jag gör Men man får inte sörja länge Över det omistliga man mist Vi ska ändå alltid förlora Våra största segrar till sist För vad vi har är ett liv Där allt som vi får är ett lån Och där vi inte reser till nånting Där vi reser ifrån Vi reser inte till nånting Vi reser ifrån