Beatrice-Wizex

En kväll när hösten blåste frost i mina tysta rum inför dikt och fantasi stod tanken styv och stum. Då kom det som en dimma, som en skepnad vid min bädd. En ande rörde vid min panna, jag blev inte rädd. En slöja svepte mot min kind, och allt som varit kallt töade i värmen av en bild som tog gestalt. Hon bar en klänning vid och vit, den natten när hon kom. Stolt och stark med ljus i blicken svängde hon sej om. Beatrice, Beatrice, rör vid mej igen, tag min hand och visa mej att jag kan sjunga än. Beatrice, Beatrice, hjälp mej än en gång, du som inte tröttnar fastän vägen känns så lång. Kanske bor i denna natt vår allra bästa sång. Nu sitter jag och väntar fast jag vet jag är en narr, med mitt tomma glas och med min tonlösa gitarr. Jag väntar på en vandrerska som brukar hälsa på. Kommer, kommer ej, jag tror hon kommer nog ändå. Beatrice, Beatrice, rör vid mej igen, tag min hand och visa mej att jag kan sjunga än. Beatrice, Beatrice, hjälp mej än en gång, kanske bor i denna natt vår allra bästa sång. Skynda innan lågan fladdrar till, förbrinner och försvinner. Beatrice, Beatrice, rör vid mej igen, tag min hand och visa mej att jag kan sjunga än. Beatrice, Beatrice, hjälp mej än en gång, du som inte tröttnar fastän vägen känns så lång. Kanske bor i denna natt vår allra bästa sång. Du som inte tröttnar fastän vägen känns så lång. Kanske bor i denna natt vår allra bästa sång.