I Det Osynliga-Uno Svenningsson

Så var då resan slut, jag tog av mig skorna och gick ut i natten. Det föll en sten från mitt bröst, jag känner en befriande tröst om natten, i det osynliga Här finns en plats där jag kan vara. Min låga kommer sakta tillbaka. Du föll så lätt i mina armar, i det osynliga... Vi tar en dag i sänder, vid horisontens ände, där vi kan andas du och jag. Vi tar en dag i sänder, nånstans där allting vänder, där vi kan andas du och jag. Vi vadar ut i sommarnatten, ut i det osynliga. Vilken lättnad för en man, som alltid trott att tid är sand. Man går så ofta trött och tung, har svårt att finna något lugn. Men i det osynliga, där förvandlas all min skuld till aska, en befriande stund. Jag kan lämna allting bakom mig, i det osynliga... Vi tar en dag i sänder, vid horisontens ände, där vi kan andas du och jag, i det osynliga. Vi tar en dag i sänder, nånstans där allting vänder, där vi kan andas du och jag, i det osynliga. Vi vadar ut i sommarnatten, ut i det osynliga. Vi vadar ut i natten du och jag, ut i det osynliga. Vi tar en dag i sänder, vid horisontens ände, där vi kan andas du och jag, i det osynliga. Vi tar en dag i sänder, nånstans där allting vänder, där vi kan andas du och jag. Vi tar en dag i sänder, vid horisontens ände, där vi kan leka du och jag, i det osynliga. Vi vadar ut i sommarnatten, ut i det osynliga.