Snövit och de 7 dvärgarna-Agnetha Faltskog

Spegel, spegel på väggen där Säg mig vem som skönast i landet är Det fanns en gång för länge sen En flicka så skön som en vårbris Och hon hette Snövit Hon levede i ett gammalt slott Med sin styvmor som inte var snäll Snövit var för vacker Hon hade hår så mörkt som kol Och hennes hud var vit Det fanns ej nån som var så skön som hon För Snövit var vackrast i hela sitt land Men styvmodern var svartsjuk och hon bad en man Att döda sin dotter, men Snövit försvann Och flydde sen till sju små dvärgars hus Toker, Butter, Kloker, Blyger, Trötter, Glader, tjooo Prosit Hon städade, hon diskade När dvärgarna jobbade hårt I en liten gruva Och Snövit hon var lycklig nu Tillsammans med dvärgarna sju Snövit hon var vacker Men styvmodern som klädde ut sig Hon kom på besök Och Snövit smakade på hennes frukt För Snövit var blåögd och tänkte ej på Att någon vill göra illa henne så Hon åt utav äpplet som gumman då gav Och strax därefter låg vår Snövit död När dvärgarna kom hem den dagen Fann de att Snövit var död De grät av saknad många dar Och satt bredvid kistan där hon låg Men ridandes det kom en prins Upp på en häst så vit Han Snövit tog uti sin famn Och kysste henne ömt Snövit, Snövit, Snövit, Snövit, Snövit, Snövit! Och Snövit hon vaknade upp ur sin sömn Och solen sken på himlen, alla dvärgar sjöng För prinsen, prinsessan och sagan som blev sann Uti ett lyckligt fjärran land